I går morse spelades det på Hakonhallen i Västerås upp en scen som sent kommer glömmas. Min och ytterligare en klass hade idrott och på programmet stod inget mindre än judo. Jag själv var förkyld och hoppade därför det hela, men att sitta som publik och titta på var inte fy skam det heller.
Eller vad sägs om:

En aggressiv Loggbok och en ettrig Flasharn i en stenhård judokamp med målet att äta eller ätas.

En fnittrande, inte lika aggressiv, batalj mellan Lillan och hennes vän Biggan.

En, och denna satt jag på första parkett för att se, förunderlig match fylld av blod, svett och tårar mellan Spicy och Gaphals.

Detta, mina vänner, var underhållning på hög nivå. Jag är inget fan av judo, men de få matcher jag sett i OS eller liknande sammanhang har åtminstone visat prov på de tävlandes smidighet och styrka. När Lillan med flera utöver judo är det... inte riktigt samma sak.
Det finns de som uppskattar idrott (som intresse, inte lektion) väldigt mycket och det finns människor vars högsta lycka är att en regnig septemberkväll knalla ner till den lokala fotbollsplanen för att se en mållös division 6-match mellan Kattkärr BK och Bortsbo IF, men inte ens dessa fanatiker av amatöridrott skulle njutit av Spicys halvnelson eller Loggboks favoritgrepp "den tyska tittfinten".

Hela lektionen var så att säga en uppvisning i kassaskåpssmidighet och obefintlig judoisk taktisk färdighet. Kast genomfördes, grepp togs och Loggbok gick in för att döda, men inget av detta var av någon större behållning för det öga som önskar se skönhet. Den som dock är mer intresserad av komik och komedier, och alla gånger hellre ser Simpsons än någon snyftfilm á la Titanic (för övrigt Egg Eggs favoritfilm, enligt säkra källor. Tårar varje gång.) skulle nog trivts bra när han eller hon fick syn på Lillans försök till bakåtkullerbyttor. Om jag ska vara ärlig, förolämpade de hela släktet kullerbytta.

Som tur var hade dock lektionen ett slut, och det kröp stadigt närmare under tiden jag funderade på om jag skulle skratta eller gråta åt det jag såg på judomattan. När det väl infann sig hade denna skändning, detta helgerån på allt vad judo heter, lockat fram många små fnissanden från åskådarbänken. Klockan slog dock 10 och föreställningen var till ända. De vita judorockarna åkte av, eleverna gick och duschade och sporten judo kunde äntligen pusta ut.

PS. I omklädningsrummet efteråt tisslades och tasslades det. Det verkar som om Flasharn bestämt sig för att elitsatsa på OS 2016! .DS

Dagens moderna värld är överbelamrad av teknik och tekniska maskiner. Samhället vilar och förlitar sig på tekniken, och den är central både på ett större övergripande plan samt på ett mindre, individuellt sådant. Tekniken har gett oss mycket användbart och den har på många sätt påskyndat en materiell framfart och utveckling i vår del av världen.
I dag ville den dock inte alltid som jag ville.

I förmiddags var jag, som den goda och studiemotiverade elev jag är (Gnällbälte, hoppas du läser detta), på en så kallad workshop. En workshop är en frivillig tid för eleverna på skolan och de kan spendera denna hur de vill. Lärarna finns tillgängliga och tanken är att eleven ska kunna jobba med det man vill, och enkelt kunna nå den hjälp man söker. Hur som helst så var jag på geografilärare Pandamannens workshop för att plocka på mig några artiklar inför ett seminarium. Artiklarna hade Pandamannen bara originalexemplar av, som eleven själv skulle kopiera av och sedan lämna tillbaka. Det var i detta sammanhang teknikmotgång numero ett slog mot mig. Jag gick till skrivaren, och fann mig stå inför ett mycket stort problem. En av artiklarna var utskriven i A3-format, vilket förbryllade ett tekniskt misslyckande som mig. När jag stått och funderat ett tag och kopierat mina papper (det blev för övrigt A4-format på A3-artikeln, inte helt lyckat) kom Lillan, som på uppdrag av Pandamannen blivit ditskickad för att hjälpa mig. När vi kom tillbaka till Pandamannen hånlog han ett ondskefullt leende och frågade lite löst om hur det stod till med min tekniska förmåga. Svävande svarade jag att jag föredrog böcker.

Men tekniken var inte färdig med mig än. När jag senare på eftermiddagen kom hem, inställd och i behov av att plugga samhällskunskap och religion spelade tekniken mig återigen ett spratt. Det är nämligen så att vi elever sparar alla våra arbeten på en av skolans servrar, som vi sedan har åtkomst till både hemifrån och från skolan, och när jag nu med samhällslängtande fingrar skulle logga in på min användare strejkade tydligen skolans system. Goodbye goodnight, välbehövda välplanerade pluggkväll. Tekniken gav mig genom detta en rejäl plugghelg att se fram emot.

Ett ljus i mörkret är dock den innebandy vi i morgon har på idrotten, och ni som läst om mina insatser på fotbollsplanen, kan nog anta att det med största sannolikhet kommer bli ytterligare en framgång!

I dag var det en väldigt, med betoning på väldigt och väldigt med extra allt till det, lugn dag i skolan. Mitt, bloggkungens, schema såg ut:
08.30-09.00  -  Basgruppssamling

Sen var det slut. Detta, i kombination med att jag inte lagt in några inlägg på ett tag, medför att det inte finns så mycket direkt skolrelaterat att skriva om. I stället kom jag, här vid mitt tangentbord, att tänka på musik och på hur olika smak folk har. Och här kommer en liten indirekt skolkoppling in, för det är bara att se till figurerna här i bloggen för att märka hur varierad smaken är. Ordvitsarn lyssnar på gammelrock, klassisk hårdrock, Egg Egg lyssnar på lite allt möjligt (även om jag hört att den gamla norska gruppen Aqua är favoriter), och så även Gaphals. Lillan och Flasharn lyssnar på r'n'b och tung klubbmusik, medan Loggbok överraskande nog lyssnar på hårdrock och snudd på ingenting annat. Spicy är också ganska varierad, men med en liten dragning åt indiehållet. Hönshjärna är jag lite osäker på, men jag tror att hon liknar Spicy i sin smak.
Själv lyssnar jag mestadels på hårdrock, punk och progg.

En sak, som av en följd av musikresonemanget, slår mig är hur folk manifesterar sina intressen och tankar genom sättet att klä sig. Oftast vill folk uttrycka något med hur de klär sig, somliga mer ytterligt än andra, och när man ser en persons klädstil bildar man sig genast en bild av personen. Ser man någon på stan kategoriserar man genast in personen som punkare, emo, fjortis eller sportig. Detta betyder att man på helt ovidkommande grunder tar ett beslut angående om den personens intressen, och genom detta beslutar om han eller hon är något att ha eller inte. Som en reflex dömer man folk genom att bara se dem korsa gatan. Fördomsfulla är vi allihop, hur befriade från detta vi än önskar vara.

Folk behöver inte klä sig ovanligt, i bemärkelsen icke-mainstream, för att få en stämpel, utan även den majoritet som befinner sig i mellanskiktet angående klädstil och utseende får tilldelat sig en indelning. Det kan vara alltifrån att man bildar sig en uppfattning angående personens yrke, livsstil, lycka eller sociala status. Om det är något som, på gott och ont, skapar grupperingar i samhäller så är det nog just detta - folk delar in sina medmänniskor efter hur man uppfattar dem. Det är nog också därför som det alltid är enklare att bekanta sig med människor som ser ut som en själv, som inte känns svåra och besvärliga att veta av. För hur ofta ser man en kängpunkare umgås med en kostymklädd ekonom?

Detta fenomen är lite synd då det troligtvis inskränker individers förståelse för andra grupper i samhället, och för personer som inte är som dem själva. Det medför att människor som endast rör sig inom sina egna kretsar, och det är nog med råge majoriteten av allt folk som agerar så, rimligtvis bör få ett fattigare och mindre berikande socialt liv. Detta för att man, som av en vana, delar in folk som liknar en själv som "möjliga bekantskaper" medan man ratar de som ser ut att frångå ens normala sociala omgivning.

Och för att återgå till musiken, skivan "The Freewheelin' Bob Dylan" - så bra.

I och med min medverkan i tidningen i fredags har bloggen fått ett litet lyft. Helt plötsligt har man blivit bloggkungen med de flesta, och jag har även fått lite synpunkter på hur bloggen sköts. En av dem är från skolans skolchef (en fin titel för rektor) som anser att jag bör förklara lite om alla de figurer jag haft med i bloggen, och då man inte vill göra sig ovän med the boss, kommer här en sådan:

Figurerna i bloggen skulle kunna delas in i kategorierna vänner och lärare. Vännerna är de figurer som förekommer oftast, och i denna grupp ingår främst Spicy, Loggbok, Gaphals, Egg Egg, Lillan, Ordvitsarn och Flasharn. Framöver kommer det säkert även att komma till några, så som exempelvis Hönshjärnan, som i fältet för kommentarer tjatat om att få ett namn.
Dessa karaktärer är de personer som jag umgås med mest i skolan och som jag därför finner värda att tala om i bloggen. De kan sägas representera olika typer av elever på skolan, och jag tycker att jag genom dessa har ett hyfsat bra urval av personer. Vi har den flitige Loggbok, den ständigt omkringvandrande och halvt om halvt studiemotiverade Lillan, den obligatoriske skämtaren Ordvitsarn, med flera med flera. De är med i bloggen dels för att jag tycker det är roligt att skriva om dem, och stundtals förlöjliga dem, och dels för att läsaren (förhoppningsvis) genom dem kan få sig en ungefärlig bild av hur livet på Kunskapsgymnasiet Västerås kan gå till.
Att vännerna sedan betalar mig 200 spänn för att överhuvudtaget få vara med på bloggen, och att de sedan slantar upp ytterligare 50 varje gång jag nämner deras namn, kan ni se som en liten parentes.

Så har vi då den andra kategorin - lärare. I detta fack återfinns de lärare som jag anser att jag hittills hittat bra smeknamn på. När jag efterhand hittat på namn åt fler lärare, och om dessa i mina ögon utmärker sig för att utgöra intressant bloggmaterial, kommer säkert fler nämnas på bloggen. De lärare jag introducerat hittills är: 2.05, herr Varpa samt Pandamannen och möjligtvis någon mer som just nu råkat falla ur minnet (ber om ursäkt om så är fallet).
Syftet med lärarna borde vara tämligen uppenbart då det givetvis inte går att skriva en skolblogg utan att diskutera dem. Lärare är ju trots allt något av det ständigt mest aktuella ämnet som finns bland skolelever, och varje elev har naturligtvis en egen uppfattning om varje lärare. Lärarna blir alltid omtalade och diskuterade, och på en skola är de källan till såväl rent hat som till, snudd på, salig förälskelse. Om detta sedan beror på att de är bra lärare eller att de sätter snälla betyg är dock en helt annan sak.

Jag antar att skolchefen hade rätt när hon påpekade att en genomgång av de olika karaktärerna kan vara bra, inte minst för utomstående som inte går på skolan men som ändå av någon anledning hittat min blogg, och jag hoppas att det här var en godkänd förklaring till bloggens upplägg.
Om det sedan finns övriga frågor angående namnsättningen på figurerna, eller något anat för den delen, är läsare välkomna att fråga i kommenteringsfältet.


För övrigt har Barca fortfarande inte ringt mig efter mina insatser på idrotten. Är det någon som hört om det möjligtvis råkar vara så att telefonnätet ligger nere i Spanien?

Bloggkungen, matchvinnarn med mera, med mera - kärt barn har många namn. Fredagen den 27/11 2009 blev en inte helt tokig dag.

Det hela började vid frukost. Dåsig som vanligt satte jag mig vid matbordet hemma med flingskålen och ett glas mjölk i högsta hugg, samtidigt som jag började bläddra i länstidningen. Jag visste vad jag letade efter, och några sidor längre fram fann jag det jag sökte. "Skolbloggens okrönte kung" löd rubriken och jag såg mitt ansikte stirra tillbaka på mig från tidningens papper. Så hade det då hänt, jag hade tagit mitt första steg mot stjärnorna, mot ett Nobelpris, och bort från Lillan, Spicy, Flasharn och den övriga grå massan. VLT hade slutligen funnit mig, och förstått att det här är en grabb med framtiden för sig, en grabb som är väl värd att följa.

Hursomhelst lyckades jag slita mig från mig själv (inte helt lätt, om jag ska vara ärlig), och pallra mig iväg till skolan. Väl där stod idrott på schemat, och det var den bästa av idrottslektioner som skulle erbjudas - fotboll. Efter några uppvärmningsövningar var det dags för stafetter, och här inträffade dagens bakslag. Vi elever var uppdelade i sex lag, och stafetten gick ut på att varje person i laget skulle ta sig över planen, kortsida till kortsida, med bollen för att senare vända och lämna över till nästa, och så vidare. Första gången var det bara tillåtet att använda höger fot, och so far so good. När denna var klar, blåste idrottslärarna herr Varpa och 2. 05 blåste i sina pipor och meddelade att stafetten skulle göras igen, och denna gång med enbart vänster fot. Stafetten började, och så småningom blev det min tur. Fin mottagningen med vänsterfotningen, första tillslaget bra och sedan - KADUNK - låg jag på marken. Skratten avlöste varandra, och jag, som av förklarlig anledning är målvakt när jag spelar till vardags, fick efteråt höra en gliring eller två.

Men skrattar bäst som skrattar sist. När vår ordinarie lektion var slut bad jag Varpa & 2.05 om att få vara med även klassen efter, då det ju sannerligen i vår skola inte är varje dag det serveras fotboll som idrott och det gäller att passa på när det inte är rumba, tango eller sydtibetansk polka som ska utföras. Sagt och gjort, och med alla uppvärmningar och stafetter avklarade, skulle lektion nummer två slutligen rundas av med spel på helplan. Det var mycket jämnt, och herr Varpa, eller Gotlands Andreas Isaksson om man så vill, briljerade i ena målet. Klockan stod på tilläggstid när mitt lag fick en hörna. Egg Egg sprang ut och slog den, en fin boll in mot boxen där jag - målvakten, bloggkungen, snubbelkungen - satte dit höger fot och vinklade bollen i mål. 2.05 i målet var hemma i Kalmar och köpte korv, och jag, Man of the match, tog emot allas (Egg Eggs) hyllningar.

I slutet av dagen, efter en lunch och en timmes spanska, kunde jag överblicka min skolfredag och konstatera att det för min del hade varit en bra dag, med medverkan i tidningen och ett matchavgörande på CV:t. Jag hade plötsligt blivit offentlig person och bloggkung och dessutom visat prov på bländande fotbollskunskaper.
Nu är det söndag och en timme kvar till den stora matchen, Barcelona-Real Madrid, El Clasico, och det finns bara en sak jag funderar över:
Varför har inte Barca ringt mig efter mina framgångar på idrotten? Det kan väl inte vara så att de missat det? Eller har de helt enkelt inte råd att betala det priset jag är värd?

Äsch, dom kanske ringer efter matchen.

Vissa gånger när jag sätter mig framför datorn för att blogga känner jag att det inte finns så mycket att skriva om. En idétorka kan stundtals smyga sig på, och med tanke på att jag ännu bara lagt upp 8-9 inlägg känns detta lite tankemässigt fattigt. Jag skulle givetvis kunna skriva ytterligare ett inlägg om de stora, banbrytande händelser, som att Flasharn köpte muffins till mig och Egg Egg eller att Spicy lekte sköldpadda på matten, som hänt under dagen, men det känns som om sådant riskerar att bli blott upprepningar av saker jag redan skrivit i tidigare inlägg. Kanske finns det inte alltid så mycket att skriva om eller summera efter en dag i skolan, en helt vanlig vardag då allt följer sina rutiner och ter sig precis likadant som dagen före?

För är det inte så det är, att dagar ofta följer samma inrutade spår? Givetvis börjar skolan ungefär samma tider på morgonen och lektioner ligger förklarligen på samma tider vecka efter vecka, men följer inte folk också noga inpräntade rutiner? I en grupp människor utkristalliserar sig alltid olika roller och det finns alltid en version av den rolige, den pådrivande, den tvekande och så vidare i ett stort antal olika karaktärer. När man väl i den krets av människor man umgås i blivit tilldelad sin roll är det väldigt svårt att ändra på denna. Dels medför rollindelningen en trygghet, man vet hur personerna runtomkring en kommer agera och reagera, men det är samtidigt detta fenomen som är grunden till det stiltje jag i bland kan uppleva. Personer, andra likväl som jag själv, beter sig oftast enligt sin vana och enligt sin roll i gruppen, och denna rytm kan stundtals medföra ett dödläge eller en känsla av brist på överraskning i en grupp människor man spenderar mycket tid med. Allt detta är förklarligt och förståeligt, och hur skulle man själv reagera om folk betedde sig  totalt olikt sig själva? Ett sådant beteende skulle resa bra många fler frågor än det skulle besvara och det skulle ställa till en hel del oreda, men vore det egentligen inte helt rätt att göra totalt oväntade saker? Att väcka sin sociala krets från den slentrianmässiga dvala den vanligtvis hasar runt i?

Dock är det så att det på gott och ont kan vara svårt att bryta sig ur den roll man hamnat i, oavsett om man söker ändra personlighet eller inte. För de flesta är det svårt att helt plötsligt gå från att vara en sorts person och tillhöra ett sorts fack, till att senare i stället sälla sig till ett annat. Det kan vara en fråga om klädstil, åsikter eller intressen - saker som kännetecknar en människa och som hjälper folk att skapa sig en bild av personen i fråga. Sådana personlighetsanvisningar ändras inte i en handvändning. Många kan nog anse att ett frivilligt byte av personlighet inte är värt det tumult det orsakar, alla frågor som ställs och all förvåning som visas. Detta är synd, men troligtvis tyvärr ett faktum och ett fenomen som tvingar folk att stanna kvar i den grupp man från första början tagit på sig eller fått.
Människan har helt enkelt otroligt svårt att bryta sina vanor, och hon är en vanestyrd varelse.

Jag tror att det är denna mänskliga företeelse som då och då kan göra det svårt för mig att hitta intressanta vinklar att berätta om skoldagen ur, och som gör att idétorkan gör sig påmind. För om allt under en dag skett precis så som förväntat och alla händelser, möten och kommentarer förflutit precis som de brukar - vad finns det då egentligen att skriva om?

I bland räcker inte tiden till. Då får man prioritera och beta av de viktigaste sakerna först, och annat får under ett tag stå tillbaka. Den senaste veckan var en sådan då en stor del av tiden, åtminstone under onsdag och torsdag, gick åt till att skriva på en uppgift i engelska. Uppgiften var att skriva en blogg och jämföra olika länders kultur och vanor, och man skulle samtidigt ge sig i kast med att identifiera och skriva om nationella stereotyper. På grund av detta arbete så blev det i förra veckan ett litet uppehåll i bloggandet, vilket uppmärksammats av mina ack så trogna läsare. Speciellt från Egg Eggs håll har det klagats och grymtats om att jag bör blogga igen, och med tanke hans biffiga biceps, som jag berättat om tidigare, så är det nog lika bra att lyda.

I vilket fall som helst kommer här en snabbgenomgång av det ni kan ha missat under min veckolånga bloggfrånvaro:

- Det har kommit fram uppgifter om att Egg Egg den starke har ett mycket passionerat och hittills väl dolt intresse, nämligen kaktusodling. Smaka på det, kaktusodling. Denna mycket roande nyhet kom fram förra söndagen, då Egg Egg besökte mig i min bostad och till sin glädje fann att det i mitt fönster stod en kaktus. Snabb som blixten började han med förundrade fingrar peta på den och låta sig omfamnas av dess, för honom så betydelsefulla, aura. Sällan har jag sett en människa visa en växt så stor omtanke och kärlek. Efter deras känslosamma möte, berättade han för mig om den kaktussamling han hade stående hemma i sitt eget fönster och det dröjde inte länge innan Egg Egg med längtan i blicken sade att han var tvungen att gå hem.

- Nu i helgen lade Ordvitsarn fram ett mycket oroväckande förslag. Det är tydligen så att Ordvitsarn, som troligtvis är svensk mästare i flygplansintresse, utöver att läsa flygplansböcker och bädda sängen med Boening 747 Airbus-täcke också får flyga flygplan! I helgen hade han varit ute på en liten tur och då hade hans flyglärare, vilken tydligen även varit gitarrlärare åt honom, sagt åt Ordvitsarn att det var lugnt om han någon gång ville ta med sig några kompisar upp i luften. Jag har aldrig tidigare varit flygrädd, men när han envisades med att berätta detta för mig, kände jag hur skräcken för flygplan växte sig starkare. Minut efter minut steg rädslan, och den har ännu inte slutat.

- I fredags hände något stort. Loggbok och Gaphals, med tillhörande pojkvän Väggdunkarn (som dock inte går på skolan), besökte för första gången min kära lilla by, kungadömet Ransta. Dessa två, som alltid helt felaktigt vandrat runt i tron att alla som bor mer än en mil från järnvägsstationen i Västerås äter kottar och går runt med höftskynke á la Tarzan, fick uppleva en tillvaro olik alla andra. Enligt dem själva var det: "En så mysig by med vackra öppna landskap och en sällan skådat ren luft, fri från bolmande industrirök. En upplevelse vi sent kommer glömma"

Kort sagt kan det i bland finnas en hel del, egentligen helt ovidkommande saker, att berätta om efter ett tags bloggfrånvaro. Men nu är jag återkommen, och ni som trodde att jag var förlorad för alltid kan återigen sova lugnt.

I bland händer det oväntade, något som man aldrig ens i sina vildaste drömmar hade kunnat föreställa sig. Något som man inte trodde var möjligt, som chockerar och skakar om en grundligt. I fredags var det en sådan dag, en dag då några av mina föreställningar om livet snabbt raserades.

I skolan var det temadag, med inriktning språk, och hela dagen kretsade kring utländska språk och främmande kulturer. Uppsala universitet och Mälardalens högskola var på plats och informerade om sina språkprogram och kurser, och elever med utländsk bakgrund eller erfarenheter från andra länder fick hålla föredrag för oss andra. Och det är här det livssynsomvändande förbluffande hemska kommer in, den känsla jag försökte inleda inlägget med. Det var nämligen så att, och håll i hatten, den språkfrälsta Loggbok missade (jag upprepar: MISSADE) språkdagen! Denna moderna språks-läsande, tyskfanatiska person undgick att medverka i en dag fylld av ingenting annat än just språk. Loggbok rev ner den livstrygghet jag haft, och fick mig att inse att om till och med hon kunde missa en språkdag, så är ingenting här i livet någonsin givet eller säkert.

Men det fanns även ljusglimtar i fredags, som att jag, bloggarn himself, fyllde år. Även detta hade dock sina baksidor, som att Egg Egg det första han gjorde när han såg mig på morgonen beslöt sig för att stämma upp i något som, endast med lite god vilja och några lyckopiller i kroppen, skulle kunna kallas sång.
Och sorgligt nog var detta bara början, för när dagen hade gått ungefär halvvägs och vi hade ätit lunch släpptes nästa överraskning, denna gång med avsändare Spicy. Förra helgen hade han varit i Stockholm, och där tydligen klivit ur sitt vanliga negativa sinnestillstånd för att kläcka en, enligt honom själv, briljant idé. Det var så att han där, i huvudstaden, med ont uppsåt hade köpt en liten födelsedagspresent till mig. Oskyldig som jag var anade jag ingenting när jag med ett barns glädje öppnade den födelsedagspresent han hade överräckt mig. Pappret åkte av, en skolåda syntes och öppnades, och mitt humör sjönk som en sten när jag såg innehållet. Spicy hade, med god kännedom om mitt IFK Göteborgs-hjärta, köpt en svart tröja med gul text på. "AIK SM-GULD 2009" stod det på den.

På några timmar hade mitt livs grundstenar vittrat sönder. Om Loggbok kan missa språkdagar och om födelsedagar endast innehåller besvikelser - då är jag tvungen att omvärdera mina tankar.

Och Spicy, sov med ett öga öppet.

På senare tid har det i samhället skett en ökad, och fortfarande pågående, urbanisering. Människor flyttar från landet in till större städer där arbete, kommunikationer och nöjen finns. Själv har jag, då min mamma bor i Västerås, till hälften följt med i denna våg, men varannan vecka bor jag i ett litet samhälle i skogen, 20 minuter från Västerås. När jag, som idag, bor hos min pappa därute i skogen är bussen det enda sättet att ta sig mellan skolan och hemmet.

På grund av  att jag är tvungen att åka denna buss, och att den går cirka en gång i halvåret missade jag i morse flera timmars god sömn. I stället för att ligga och sova klockan 07.50 satt jag vid en av skolans datorer, livstrött och glädjelös. Det finns nog de som tycker det skulle vara alldeles underbart att vara på skolan drygt en timme innan första lektion,och klyftigt nog skulle utnyttjat denna tid till att plugga, men jag hör sorgligt nog inte till denna del av mänskligheten. Tyvärr är jag, till skillnad från exempelvis Loggbok, som finner det rimligt att kliva upp 5.45 för att dels rabbla några härliga tyska verb samt skörda lite på Facebook-applikationen Farmville, inte en sådan varelse.

I vilket fall som helst, så skulle det bli en alldeles lagom skoldag med två lektioner efter varandra direkt på morgonen och sedan hemfärd ut till min kära by. Sagt och gjort, när klockan slagit 11 och religionen och matten var avklarad, var det dags att klura på hur det skulle gå till att ta sig hem igen. Klurandet slutade dock i olycka och många forsande tårar då jag upptäckte att det inte var möjligt att ta sig hem förrän tidigast klockan 15. Detta hemska faktum innebar att jag framför mig hade fyra timmar av absolut vakuum, med ingenting att göra och ingen möjlighet att röra sig hemåt.
I skolan ska man i och för sig rimligtvis plugga, men i mina vänners närvaro är detta en fullständig omöjlighet. Det går helt enkelt inte att fokusera och koncentrera sig vid samma bord som Lillans och Flasharns ej djupgående gografifrågesporter (geografilärare Pandamannen skulle bli förskräckt om han hade hört de geografiska resonemang som bedrevs) eller Ordvitsarns och Spicys tjuvtittat.se-tittande och Egg Eggs omkringskuttande.

Det som hade kunnat bli en så bekväm dag, med början 9.00, slut 11.00 och två lektioner däremellan blev alltså i stället en åttatimmarsdag fylld av sällskap men med absolut inget nödvändigt pluggande.
Om det bara hade gått fler bussar, och om ett litet hus vid skogens slut som mitt varit mer prioriterat - tänk vad mycket tid jag tjänat, och tänk vad mycket plugg jag kunnat uträtta.


PS. Såg dokumentären om Henke Larsson i går och är bara tvungen att nämna det. Vilken spelare han var, och vilken människa han är. Kung Henke! .DS