Början på en bländande framtid
Bloggkungen, matchvinnarn med mera, med mera - kärt barn har många namn. Fredagen den 27/11 2009 blev en inte helt tokig dag.
Det hela började vid frukost. Dåsig som vanligt satte jag mig vid matbordet hemma med flingskålen och ett glas mjölk i högsta hugg, samtidigt som jag började bläddra i länstidningen. Jag visste vad jag letade efter, och några sidor längre fram fann jag det jag sökte. "Skolbloggens okrönte kung" löd rubriken och jag såg mitt ansikte stirra tillbaka på mig från tidningens papper. Så hade det då hänt, jag hade tagit mitt första steg mot stjärnorna, mot ett Nobelpris, och bort från Lillan, Spicy, Flasharn och den övriga grå massan. VLT hade slutligen funnit mig, och förstått att det här är en grabb med framtiden för sig, en grabb som är väl värd att följa.
Hursomhelst lyckades jag slita mig från mig själv (inte helt lätt, om jag ska vara ärlig), och pallra mig iväg till skolan. Väl där stod idrott på schemat, och det var den bästa av idrottslektioner som skulle erbjudas - fotboll. Efter några uppvärmningsövningar var det dags för stafetter, och här inträffade dagens bakslag. Vi elever var uppdelade i sex lag, och stafetten gick ut på att varje person i laget skulle ta sig över planen, kortsida till kortsida, med bollen för att senare vända och lämna över till nästa, och så vidare. Första gången var det bara tillåtet att använda höger fot, och so far so good. När denna var klar, blåste idrottslärarna herr Varpa och 2. 05 blåste i sina pipor och meddelade att stafetten skulle göras igen, och denna gång med enbart vänster fot. Stafetten började, och så småningom blev det min tur. Fin mottagningen med vänsterfotningen, första tillslaget bra och sedan - KADUNK - låg jag på marken. Skratten avlöste varandra, och jag, som av förklarlig anledning är målvakt när jag spelar till vardags, fick efteråt höra en gliring eller två.
Men skrattar bäst som skrattar sist. När vår ordinarie lektion var slut bad jag Varpa & 2.05 om att få vara med även klassen efter, då det ju sannerligen i vår skola inte är varje dag det serveras fotboll som idrott och det gäller att passa på när det inte är rumba, tango eller sydtibetansk polka som ska utföras. Sagt och gjort, och med alla uppvärmningar och stafetter avklarade, skulle lektion nummer två slutligen rundas av med spel på helplan. Det var mycket jämnt, och herr Varpa, eller Gotlands Andreas Isaksson om man så vill, briljerade i ena målet. Klockan stod på tilläggstid när mitt lag fick en hörna. Egg Egg sprang ut och slog den, en fin boll in mot boxen där jag - målvakten, bloggkungen, snubbelkungen - satte dit höger fot och vinklade bollen i mål. 2.05 i målet var hemma i Kalmar och köpte korv, och jag, Man of the match, tog emot allas (Egg Eggs) hyllningar.
I slutet av dagen, efter en lunch och en timmes spanska, kunde jag överblicka min skolfredag och konstatera att det för min del hade varit en bra dag, med medverkan i tidningen och ett matchavgörande på CV:t. Jag hade plötsligt blivit offentlig person och bloggkung och dessutom visat prov på bländande fotbollskunskaper.
Nu är det söndag och en timme kvar till den stora matchen, Barcelona-Real Madrid, El Clasico, och det finns bara en sak jag funderar över:
Varför har inte Barca ringt mig efter mina framgångar på idrotten? Det kan väl inte vara så att de missat det? Eller har de helt enkelt inte råd att betala det priset jag är värd?
Äsch, dom kanske ringer efter matchen.
