kunskapsgymnasietvasteras

Bloggkungen, matchvinnarn med mera, med mera - kärt barn har många namn. Fredagen den 27/11 2009 blev en inte helt tokig dag.

Det hela började vid frukost. Dåsig som vanligt satte jag mig vid matbordet hemma med flingskålen och ett glas mjölk i högsta hugg, samtidigt som jag började bläddra i länstidningen. Jag visste vad jag letade efter, och några sidor längre fram fann jag det jag sökte. "Skolbloggens okrönte kung" löd rubriken och jag såg mitt ansikte stirra tillbaka på mig från tidningens papper. Så hade det då hänt, jag hade tagit mitt första steg mot stjärnorna, mot ett Nobelpris, och bort från Lillan, Spicy, Flasharn och den övriga grå massan. VLT hade slutligen funnit mig, och förstått att det här är en grabb med framtiden för sig, en grabb som är väl värd att följa.

Hursomhelst lyckades jag slita mig från mig själv (inte helt lätt, om jag ska vara ärlig), och pallra mig iväg till skolan. Väl där stod idrott på schemat, och det var den bästa av idrottslektioner som skulle erbjudas - fotboll. Efter några uppvärmningsövningar var det dags för stafetter, och här inträffade dagens bakslag. Vi elever var uppdelade i sex lag, och stafetten gick ut på att varje person i laget skulle ta sig över planen, kortsida till kortsida, med bollen för att senare vända och lämna över till nästa, och så vidare. Första gången var det bara tillåtet att använda höger fot, och so far so good. När denna var klar, blåste idrottslärarna herr Varpa och 2. 05 blåste i sina pipor och meddelade att stafetten skulle göras igen, och denna gång med enbart vänster fot. Stafetten började, och så småningom blev det min tur. Fin mottagningen med vänsterfotningen, första tillslaget bra och sedan - KADUNK - låg jag på marken. Skratten avlöste varandra, och jag, som av förklarlig anledning är målvakt när jag spelar till vardags, fick efteråt höra en gliring eller två.

Men skrattar bäst som skrattar sist. När vår ordinarie lektion var slut bad jag Varpa & 2.05 om att få vara med även klassen efter, då det ju sannerligen i vår skola inte är varje dag det serveras fotboll som idrott och det gäller att passa på när det inte är rumba, tango eller sydtibetansk polka som ska utföras. Sagt och gjort, och med alla uppvärmningar och stafetter avklarade, skulle lektion nummer två slutligen rundas av med spel på helplan. Det var mycket jämnt, och herr Varpa, eller Gotlands Andreas Isaksson om man så vill, briljerade i ena målet. Klockan stod på tilläggstid när mitt lag fick en hörna. Egg Egg sprang ut och slog den, en fin boll in mot boxen där jag - målvakten, bloggkungen, snubbelkungen - satte dit höger fot och vinklade bollen i mål. 2.05 i målet var hemma i Kalmar och köpte korv, och jag, Man of the match, tog emot allas (Egg Eggs) hyllningar.

I slutet av dagen, efter en lunch och en timmes spanska, kunde jag överblicka min skolfredag och konstatera att det för min del hade varit en bra dag, med medverkan i tidningen och ett matchavgörande på CV:t. Jag hade plötsligt blivit offentlig person och bloggkung och dessutom visat prov på bländande fotbollskunskaper.
Nu är det söndag och en timme kvar till den stora matchen, Barcelona-Real Madrid, El Clasico, och det finns bara en sak jag funderar över:
Varför har inte Barca ringt mig efter mina framgångar på idrotten? Det kan väl inte vara så att de missat det? Eller har de helt enkelt inte råd att betala det priset jag är värd?

Äsch, dom kanske ringer efter matchen.

Vissa gånger när jag sätter mig framför datorn för att blogga känner jag att det inte finns så mycket att skriva om. En idétorka kan stundtals smyga sig på, och med tanke på att jag ännu bara lagt upp 8-9 inlägg känns detta lite tankemässigt fattigt. Jag skulle givetvis kunna skriva ytterligare ett inlägg om de stora, banbrytande händelser, som att Flasharn köpte muffins till mig och Egg Egg eller att Spicy lekte sköldpadda på matten, som hänt under dagen, men det känns som om sådant riskerar att bli blott upprepningar av saker jag redan skrivit i tidigare inlägg. Kanske finns det inte alltid så mycket att skriva om eller summera efter en dag i skolan, en helt vanlig vardag då allt följer sina rutiner och ter sig precis likadant som dagen före?

För är det inte så det är, att dagar ofta följer samma inrutade spår? Givetvis börjar skolan ungefär samma tider på morgonen och lektioner ligger förklarligen på samma tider vecka efter vecka, men följer inte folk också noga inpräntade rutiner? I en grupp människor utkristalliserar sig alltid olika roller och det finns alltid en version av den rolige, den pådrivande, den tvekande och så vidare i ett stort antal olika karaktärer. När man väl i den krets av människor man umgås i blivit tilldelad sin roll är det väldigt svårt att ändra på denna. Dels medför rollindelningen en trygghet, man vet hur personerna runtomkring en kommer agera och reagera, men det är samtidigt detta fenomen som är grunden till det stiltje jag i bland kan uppleva. Personer, andra likväl som jag själv, beter sig oftast enligt sin vana och enligt sin roll i gruppen, och denna rytm kan stundtals medföra ett dödläge eller en känsla av brist på överraskning i en grupp människor man spenderar mycket tid med. Allt detta är förklarligt och förståeligt, och hur skulle man själv reagera om folk betedde sig  totalt olikt sig själva? Ett sådant beteende skulle resa bra många fler frågor än det skulle besvara och det skulle ställa till en hel del oreda, men vore det egentligen inte helt rätt att göra totalt oväntade saker? Att väcka sin sociala krets från den slentrianmässiga dvala den vanligtvis hasar runt i?

Dock är det så att det på gott och ont kan vara svårt att bryta sig ur den roll man hamnat i, oavsett om man söker ändra personlighet eller inte. För de flesta är det svårt att helt plötsligt gå från att vara en sorts person och tillhöra ett sorts fack, till att senare i stället sälla sig till ett annat. Det kan vara en fråga om klädstil, åsikter eller intressen - saker som kännetecknar en människa och som hjälper folk att skapa sig en bild av personen i fråga. Sådana personlighetsanvisningar ändras inte i en handvändning. Många kan nog anse att ett frivilligt byte av personlighet inte är värt det tumult det orsakar, alla frågor som ställs och all förvåning som visas. Detta är synd, men troligtvis tyvärr ett faktum och ett fenomen som tvingar folk att stanna kvar i den grupp man från första början tagit på sig eller fått.
Människan har helt enkelt otroligt svårt att bryta sina vanor, och hon är en vanestyrd varelse.

Jag tror att det är denna mänskliga företeelse som då och då kan göra det svårt för mig att hitta intressanta vinklar att berätta om skoldagen ur, och som gör att idétorkan gör sig påmind. För om allt under en dag skett precis så som förväntat och alla händelser, möten och kommentarer förflutit precis som de brukar - vad finns det då egentligen att skriva om?

I bland räcker inte tiden till. Då får man prioritera och beta av de viktigaste sakerna först, och annat får under ett tag stå tillbaka. Den senaste veckan var en sådan då en stor del av tiden, åtminstone under onsdag och torsdag, gick åt till att skriva på en uppgift i engelska. Uppgiften var att skriva en blogg och jämföra olika länders kultur och vanor, och man skulle samtidigt ge sig i kast med att identifiera och skriva om nationella stereotyper. På grund av detta arbete så blev det i förra veckan ett litet uppehåll i bloggandet, vilket uppmärksammats av mina ack så trogna läsare. Speciellt från Egg Eggs håll har det klagats och grymtats om att jag bör blogga igen, och med tanke hans biffiga biceps, som jag berättat om tidigare, så är det nog lika bra att lyda.

I vilket fall som helst kommer här en snabbgenomgång av det ni kan ha missat under min veckolånga bloggfrånvaro:

- Det har kommit fram uppgifter om att Egg Egg den starke har ett mycket passionerat och hittills väl dolt intresse, nämligen kaktusodling. Smaka på det, kaktusodling. Denna mycket roande nyhet kom fram förra söndagen, då Egg Egg besökte mig i min bostad och till sin glädje fann att det i mitt fönster stod en kaktus. Snabb som blixten började han med förundrade fingrar peta på den och låta sig omfamnas av dess, för honom så betydelsefulla, aura. Sällan har jag sett en människa visa en växt så stor omtanke och kärlek. Efter deras känslosamma möte, berättade han för mig om den kaktussamling han hade stående hemma i sitt eget fönster och det dröjde inte länge innan Egg Egg med längtan i blicken sade att han var tvungen att gå hem.

- Nu i helgen lade Ordvitsarn fram ett mycket oroväckande förslag. Det är tydligen så att Ordvitsarn, som troligtvis är svensk mästare i flygplansintresse, utöver att läsa flygplansböcker och bädda sängen med Boening 747 Airbus-täcke också får flyga flygplan! I helgen hade han varit ute på en liten tur och då hade hans flyglärare, vilken tydligen även varit gitarrlärare åt honom, sagt åt Ordvitsarn att det var lugnt om han någon gång ville ta med sig några kompisar upp i luften. Jag har aldrig tidigare varit flygrädd, men när han envisades med att berätta detta för mig, kände jag hur skräcken för flygplan växte sig starkare. Minut efter minut steg rädslan, och den har ännu inte slutat.

- I fredags hände något stort. Loggbok och Gaphals, med tillhörande pojkvän Väggdunkarn (som dock inte går på skolan), besökte för första gången min kära lilla by, kungadömet Ransta. Dessa två, som alltid helt felaktigt vandrat runt i tron att alla som bor mer än en mil från järnvägsstationen i Västerås äter kottar och går runt med höftskynke á la Tarzan, fick uppleva en tillvaro olik alla andra. Enligt dem själva var det: "En så mysig by med vackra öppna landskap och en sällan skådat ren luft, fri från bolmande industrirök. En upplevelse vi sent kommer glömma"

Kort sagt kan det i bland finnas en hel del, egentligen helt ovidkommande saker, att berätta om efter ett tags bloggfrånvaro. Men nu är jag återkommen, och ni som trodde att jag var förlorad för alltid kan återigen sova lugnt.

I bland händer det oväntade, något som man aldrig ens i sina vildaste drömmar hade kunnat föreställa sig. Något som man inte trodde var möjligt, som chockerar och skakar om en grundligt. I fredags var det en sådan dag, en dag då några av mina föreställningar om livet snabbt raserades.

I skolan var det temadag, med inriktning språk, och hela dagen kretsade kring utländska språk och främmande kulturer. Uppsala universitet och Mälardalens högskola var på plats och informerade om sina språkprogram och kurser, och elever med utländsk bakgrund eller erfarenheter från andra länder fick hålla föredrag för oss andra. Och det är här det livssynsomvändande förbluffande hemska kommer in, den känsla jag försökte inleda inlägget med. Det var nämligen så att, och håll i hatten, den språkfrälsta Loggbok missade (jag upprepar: MISSADE) språkdagen! Denna moderna språks-läsande, tyskfanatiska person undgick att medverka i en dag fylld av ingenting annat än just språk. Loggbok rev ner den livstrygghet jag haft, och fick mig att inse att om till och med hon kunde missa en språkdag, så är ingenting här i livet någonsin givet eller säkert.

Men det fanns även ljusglimtar i fredags, som att jag, bloggarn himself, fyllde år. Även detta hade dock sina baksidor, som att Egg Egg det första han gjorde när han såg mig på morgonen beslöt sig för att stämma upp i något som, endast med lite god vilja och några lyckopiller i kroppen, skulle kunna kallas sång.
Och sorgligt nog var detta bara början, för när dagen hade gått ungefär halvvägs och vi hade ätit lunch släpptes nästa överraskning, denna gång med avsändare Spicy. Förra helgen hade han varit i Stockholm, och där tydligen klivit ur sitt vanliga negativa sinnestillstånd för att kläcka en, enligt honom själv, briljant idé. Det var så att han där, i huvudstaden, med ont uppsåt hade köpt en liten födelsedagspresent till mig. Oskyldig som jag var anade jag ingenting när jag med ett barns glädje öppnade den födelsedagspresent han hade överräckt mig. Pappret åkte av, en skolåda syntes och öppnades, och mitt humör sjönk som en sten när jag såg innehållet. Spicy hade, med god kännedom om mitt IFK Göteborgs-hjärta, köpt en svart tröja med gul text på. "AIK SM-GULD 2009" stod det på den.

På några timmar hade mitt livs grundstenar vittrat sönder. Om Loggbok kan missa språkdagar och om födelsedagar endast innehåller besvikelser - då är jag tvungen att omvärdera mina tankar.

Och Spicy, sov med ett öga öppet.

På senare tid har det i samhället skett en ökad, och fortfarande pågående, urbanisering. Människor flyttar från landet in till större städer där arbete, kommunikationer och nöjen finns. Själv har jag, då min mamma bor i Västerås, till hälften följt med i denna våg, men varannan vecka bor jag i ett litet samhälle i skogen, 20 minuter från Västerås. När jag, som idag, bor hos min pappa därute i skogen är bussen det enda sättet att ta sig mellan skolan och hemmet.

På grund av  att jag är tvungen att åka denna buss, och att den går cirka en gång i halvåret missade jag i morse flera timmars god sömn. I stället för att ligga och sova klockan 07.50 satt jag vid en av skolans datorer, livstrött och glädjelös. Det finns nog de som tycker det skulle vara alldeles underbart att vara på skolan drygt en timme innan första lektion,och klyftigt nog skulle utnyttjat denna tid till att plugga, men jag hör sorgligt nog inte till denna del av mänskligheten. Tyvärr är jag, till skillnad från exempelvis Loggbok, som finner det rimligt att kliva upp 5.45 för att dels rabbla några härliga tyska verb samt skörda lite på Facebook-applikationen Farmville, inte en sådan varelse.

I vilket fall som helst, så skulle det bli en alldeles lagom skoldag med två lektioner efter varandra direkt på morgonen och sedan hemfärd ut till min kära by. Sagt och gjort, när klockan slagit 11 och religionen och matten var avklarad, var det dags att klura på hur det skulle gå till att ta sig hem igen. Klurandet slutade dock i olycka och många forsande tårar då jag upptäckte att det inte var möjligt att ta sig hem förrän tidigast klockan 15. Detta hemska faktum innebar att jag framför mig hade fyra timmar av absolut vakuum, med ingenting att göra och ingen möjlighet att röra sig hemåt.
I skolan ska man i och för sig rimligtvis plugga, men i mina vänners närvaro är detta en fullständig omöjlighet. Det går helt enkelt inte att fokusera och koncentrera sig vid samma bord som Lillans och Flasharns ej djupgående gografifrågesporter (geografilärare Pandamannen skulle bli förskräckt om han hade hört de geografiska resonemang som bedrevs) eller Ordvitsarns och Spicys tjuvtittat.se-tittande och Egg Eggs omkringskuttande.

Det som hade kunnat bli en så bekväm dag, med början 9.00, slut 11.00 och två lektioner däremellan blev alltså i stället en åttatimmarsdag fylld av sällskap men med absolut inget nödvändigt pluggande.
Om det bara hade gått fler bussar, och om ett litet hus vid skogens slut som mitt varit mer prioriterat - tänk vad mycket tid jag tjänat, och tänk vad mycket plugg jag kunnat uträtta.


PS. Såg dokumentären om Henke Larsson i går och är bara tvungen att nämna det. Vilken spelare han var, och vilken människa han är. Kung Henke! .DS

Måndagar. För de flesta är detta något tråkigt som betyder att helgens ledighet är över och vardagens lunk ligger närmast i sikte. Om jag påstod att jag inte hörde till denna grupp människor skulle jag ljuga, men faktum är att måndagar, rent schemamässigt, är min bästa dag i veckan. Den korta skoldagen består av en halvtimmes basgruppssamling klockan 8.30 följt av en timmes samhällslektion med läraren herr Varpa. Därefter är det punkt och slut. En alldeles lagom skoldag, om man frågar mig.

Efter dessa två lektioner var skolan alltså finito och dagen var fortfarande ung. Detta gjorde att jag och Egg Egg, som oftast på måndagar, tog en sväng till gymmet för att bli vältränade och eftertraktade inför beach 2010. Fast sorgligt nog, om man ser till Egg Egg, så får man nog hoppas på att sommaren 2010 regnar bort, och det med rejäla skyfall. Den överkropp som tvingas anstränga sig till sitt yttersta för att klara mjölkpaketsvikt i den av Egg Egg kallade "mördarmaskinen" (shoulder press, för de som undrar), bör nog helst stanna i säkerhet inomhus. Gärna övertäckt med en varm och pösig kofta, och möjligtvis även en stabil vinterjacka.

I vilket fall som helst, så hade Egg Egg stora planer för fortsättningen av dagen. Först var vi tvungna att äta något, och då skolköket redan stängt, fick det i stället bli en, i skepnad av thaimat, svidande dyr lunch. Det var dock efter denna gourmetmiddag som de stora planerna skulle förverkligas. Egg Egg och jag skulle åka till Västerås största och nyaste fotbollsarena, Swedbank Park, för att där enligt Egg Egg himself se "morgondagens stjärnor". Dessa var de unga spelare från division ett norra och division ett södra som ansågs mest talangfulla, och bortsett från bitande kyla samt funderingar varför inte jag och Egg Egg fick vara med på planen, så var matchen var ganska bra och trevlig. Höjdpunkten utspelades sig dock i halvtidspausen, då Egg Egg och jag fick se det legendariska kommentatorparet Chris Härenstam och Thomas Wernerson stå och analysera spelet.

Kort sagt borde alla skoldagar pågå i cirka två timmar och därefter bjuda på skämt, som i form av Egg Eggs gymmande, samt fotbollsupplevelser! 

Något jag inte visste när jag alldeles nyss började blogga var de otroliga risker som finns med detta. Mitt första inlägg kom ut i måndags, och redan dagen efter hade bloggen hunnit bli hackad!
Detta var på grund av Flasharn och Egg Egg som i ondsint samarbete lade upp dels ett hatbrev av något slag och dels ett stort märke med Djurgårdens IF här på bloggen. Detta säger en hel del om dessa två; Flasharn, den en meter långa klåfingrade människa som luskade reda på mitt lösenord och därefter skrev sitt argsinta inlägg här på bloggen, och Egg Egg, den fotbollsfanatiske, långhårige snorungen som helst av alla böcker i världen väljer att läsa Bridget Jones.

Hursomhelst, detta var bara ett, visserligen välberättigat, sidospår. Det bloggen egentligen ska handla om är ju livet i skolan, så därför bör jag nog nu skriva om det i stället för de intrång jag blivit utsatt för. Så, denna årets första snöiga dag bjöd skolan på lite engelska här och lite matte där, föreläsningar i svenska och engelska och en religionstimme som avslutning. Detta blandades med någon håltimme då och då.
Med andra ord var denna dag en skoldag precis som alla andra, och visst betedde sig alla så som de brukar: Loggbok hade språk när ingen annan hade det, Lillan och Gaphals stämde allt som oftast upp i den skrattkör som får en att fundera över hur länge det är fysiskt möjligt att skratta åt meningslösa skämt, Egg Egg växlade mellan att vara stollig och deprimerad, Flasharn sprang runt och var kortväxt, Spicy tog den tidiga bussen hem och Ordvitsarn... tja, vitsade.

Det är så dagarna i skolan brukar te sig och lektioner och allvar varvas med social ledighet. Den sociala biten är nog en av skolans viktigaste delar, utöver undervisningen. Det är i skolan många finner sina vänner och där får man tid och plats att umgås, tid att lära känna nytt folk.
Om det sedan innebär att man måste lyssna till Egg Eggs tjat om Janne Tauers insatser på vänsterbacken eller Gaphals stundtals skumma frågor, så är nog det ändå ett pris väl värt att betala.

Skolan.

Detta är ett ord som hos alla som upplevt det framkallat massvis av kopplingar och minnen, känslor och åsikter. Skolan är en plats som är, tillika har varit, väldigt central i många männsikors liv, en plats som man under många år besökt vecka ut och vecka in. Det är i skolan människor formas och lärs upp, det är där man som barn och ungdom spenderar en stor del av sitt liv. I mitt fall är skolan nuförtiden liktydlig med gymnasiet, och den här bloggen är tänkt att skildra en gymnasieelevs vardag. Den kommer vara en berättelse ur mitt perspektiv om hur dagarna och livet på Kunskapsgymnasiet i Västerås ser ut, och det kommer vara en skildring av gymnasietiden som sådan. I bloggen kommer ni få läsa om hur dagarna på Kunskapsgymnasiet ter sig och ni kommer att stöta på elever och lärare, samhällsuppgifter och geografiseminarium.  Ni kommer lära känna karaktärer såsom Egg Egg, Gaphals, Loggbok, Spicy, Ordvitsarn, Lillan och Flasharn, och så småningom bekanta er med dem.
Alltså, en blogg om gymnasiet och dess fördelar och brister, dess charm och baksidor, berättad ur mina och karaktärernas ögon.

Det här är vår historia.