kunskapsgymnasietvasteras

Idag fredag var däremot bättre (Jag delade upp inläggen för för att de sammanslagna skulle bli så långa att läsa). Skolan hade anordnat en temadag med inriktningen idrott, och det fanns en mängd idrotter, eller idrotter (?), att välja mellan. Tennis, bowling, yoga, ridning, magdans (!), you name it. Upplägget var att varje elev skulle välja en idrott på förmiddagen och en idrott på eftermiddagen, och därefter var dagen till ända. För min, och även Egg Eggs del, bestod dagen av en uppvisning i racketsport. Förmiddagen tillägnades badminton, och eftermiddagen tennis. Hönsfarmaren och Ordvitsarn (för övrigt inget ämne för elitsatsning) lirade bowling, och några andra, som Lillan och Gaphals valde yoga. Som en liten passage kan jag nämna att den hölls av samhälls- samt idrottslärare herr Varpa samt av geografi- och naturläraren Pandamannen, och alla insatta fasar nog inför synen av dessa två herrar utförandes positionerna "katten" eller "duvan" (eller kanske hemmabyggena "regeringsmakten" eller "molekylen").
En liten skräll var att Spicy valde pilates, och fördomsfritt och utan att döma vill jag verkligen applådera hans försök att bryta ner de könsstereotyper som finns i vårt samhälle!

Om vi då lämnar Pandamannens yoga-ådra (eller för den delen Loggboks val av magdans, hemska tanke) åt sidan, kan jag ödmjukt och objektivt förkunna att jag själv måste ses som badmintonens och tennisens stora gigant. 80-talet hade Borg, 00-talet Federer och Kunskapsgymnasiet mig.
I badmintonen gick jag en match, en promenadseger för övrigt, mot Ordvitsarn. Bortsett från mina förkrossande forehands och dräpande backhands, så var nog det mest uppseendeväckande i matchen den boll vi spelade med. Som de flesta säkert vet bör en badmintonboll ha fjädrar. Vår boll, så att säga, hårade. Vid matchstart var den så gott som hel, efter en halvtimmes spel hade en fjärdedel av fjädrarna rasat och när vi efter en timme spelat klart var endast hälften av fjädrarna kvar.

När klockan slog två, badmintonmatchen vunnits och lunch ätits, var det dags att byta boll och racket och i stället lira tennis. Även motspelare byttes och denna gång var det Egg Egg som skulle få smaka på minar kanonservrar. Egg Egg har, till skillnad från Ordvitsarn, erfarenhet av bollsport och till vardags lever han lyxlivet som professionell fotbollsspelare i Tillberga IK, men han gör nog bäst i att fokusera helhjärtat på fotbollen och lämna tennisen därhän. En vanlig boll i vår match såg ut ungefär som följer: Jag servar, han slår en retur, jag lägger in en väl avvägd stoppboll och han slår bollen i nätet.
Upprepa detta mönster i en timme och du har praktiskt taget upplevt min match mot Egg Egg.

Hur som helst så var dagen, efter dessa övningar, slut. Jag gick hem två segrar rikare; Egg Egg och Ordvitsarn kunde för gott lämna planerna på karriärer inom racketsporten; Spicy kunde, mjuk av sin pilates, nöjt ta bussen hem och Loggbok kunde magdansa sig igenom dagen.
Hur Lillans och Gaphals yoga slutade tänker jag helst inte på. Terapin blir så dyr annars.

Torsdagen var tung. Klockan 9.00 var det dags för ett matteprov jag tyvärr var högst otaggad på att skriva. Jag hade pluggat hela veckan, och derivator och variabler flög genom huvudet på mig. Det som dock ställde till det var att provets inenhåll var sådant vi hade lärt oss innan jul, och eftersom jag missade det ursprungliga provtillfället fick jag skriva nu i stället. Nackdelen med att ha pluggat på inför det första provtillfället, innan jul, och sedan lagt det åt sidan under jullovet var att jag, trots att jag återigen hade pluggat på innehållet, hade glömt bort en hel del. Sådant är inte så roligt - när man först lärt sig något, skjutit upp redovisnings-/provtillfälle, och sedan under tiden däremellan mer eller mindre glömt det hela. Och även om jag återigen pluggat kände jag att jag inte alls kunde provet lika bra som jag hade kunnat om jag skrivit det då det egentligen skulle skrivas.

För är det inte så det är med prov? Man intensivpluggar och lär sig något för att senare tenta av det och gå vidare. Det man förhoppningsvis kunnat inför och under ett prov, har man oftast inte lika bra koll på efteråt. Visst, om det gäller ämnen man är intresserad hade man troligtvis kunskapen innan provet och man har den efteråt likväl, men när det kommer till sådant man inte finner roligt är det svårare att hålla kvar den kunskap man tagit in. Och kanske är detta en av betygsystemets nackdelar? Egentligen ska ju skolan förmedla kunskap och inte betyg, men de flesta elever suktar långt mer efter ett MVG än efter att förstå varför 2x + 69/3x=3/5. För att kunna läsa vidare, vilket öppnar upp oändligt många fler möjligheter, och allra helst kunna läsa det universitets-/högskoleprogram man vill måste man ha goda betyg. Detta är en tråkig motsägelse, att betygen värderas högre än den egentliga kunskapen. För vad säger egentligen betygen mer än att personen i fråga lyckats bra på de prov man skrivit? Det är inte givet att en person med högre betyg är "smartare" eller mer fylld av kunskap än vad en motpart med lägre betyg är.

Det jag försöker säga är att det är synd att kunskap och betyg i bland inte kan förenas. En elev läser på det han/hon vet att han/hon måste veta, och så länge man kan skriva rätt svar behöver det inte spela så stor roll om man egentligen kan och förstår det man skriver.

Så är det dags igen. I torsdags började skolan igen efter ett, som alltid, skönt lov. Halva skolåret är över och jag tycker att det gått väldigt snabbt. Höstterminen, som brukar vara duktigt mycket tyngre än vårterminen, gick i ett nafs och troligtvis kommer tiden nu gå ännu snabbare. Dagarna blir ljusare och längre, och med våren blir alla gladare. Vissa kurser är slut nu och vissa påbörjas. För min del är det tack och hej till samhällskunskap, religion och geografi, vilka slutar och ersätts av historia och naturkunskap.

I dag är det måndag och vi har haft studiedag, enligt mig ett inte alls dumt sätt att inleda en termin på. Även i morgon är vi lediga. Det är bara den lilla detaljen att handledare Gnällbälte tyckte det var utomordentligt passande att planera in ett utvecklingssamtal med mig i morgon.  08.30. Tack för den. En underbar sovmorgon omvandlas till ett morgonmöte i skolan, och jag kan inte låta bli att undra varför det verkar vara så att mina utvecklingssamtal alltid, varenda gång, ska bokas in tidigt på morgonen. Det är inte mitt fel att Leonard Cohen, Gnällbältes husgud, inte har mycket kvar att ge.

Som sagt så är nu alltså halva skolåret passerat, halva tvåan, och med den även halva min och mina årskamraters gymnasietid. Om ett och ett halvt år är det vi som tar studenten och därmed är fria att på riktigt välja vilken riktning våra liv ska ta. Vissa kommer säkert se det som en börda och något jobbigt och faktum är ju att skolan, vad man än tycker om den, är en trygghet och en vana. Innan gymnasiet slutar behöver de allra flesta inte tänka så mycket på vad de ska göra efter ett sommarlov eller en ledighet - man vet att det, som vanligt, är skolan som väntar.
Jag ser dock fram emot att sluta skolan. Inte för att jag tycker att det är tråkigt, men för att det är när skolan är slut som man på riktigt kan börja göra sina egna val och forma sin framtid. Då finns det ingen mainstreamväg som alla måste gå, utan folk sprider ut sig mellan platser och yrken. Även om de flesta troligtivs kommer sluta likt den stora massan, med familj, ett halvbra jobb och falnande drömmar, så finns det efter studenten inget som reglerar en, inget som längre binder en fast vid ett "måste".

Dit längtar jag, och med halva tvåan, och halva gymnasietiden tillryggalagd, är det ditåt jag rör mig. Första etappen är denna vårtermin, nu är vi igång igen.