kunskapsgymnasietvasteras

Vissa gånger när jag sätter mig framför datorn för att blogga känner jag att det inte finns så mycket att skriva om. En idétorka kan stundtals smyga sig på, och med tanke på att jag ännu bara lagt upp 8-9 inlägg känns detta lite tankemässigt fattigt. Jag skulle givetvis kunna skriva ytterligare ett inlägg om de stora, banbrytande händelser, som att Flasharn köpte muffins till mig och Egg Egg eller att Spicy lekte sköldpadda på matten, som hänt under dagen, men det känns som om sådant riskerar att bli blott upprepningar av saker jag redan skrivit i tidigare inlägg. Kanske finns det inte alltid så mycket att skriva om eller summera efter en dag i skolan, en helt vanlig vardag då allt följer sina rutiner och ter sig precis likadant som dagen före?

För är det inte så det är, att dagar ofta följer samma inrutade spår? Givetvis börjar skolan ungefär samma tider på morgonen och lektioner ligger förklarligen på samma tider vecka efter vecka, men följer inte folk också noga inpräntade rutiner? I en grupp människor utkristalliserar sig alltid olika roller och det finns alltid en version av den rolige, den pådrivande, den tvekande och så vidare i ett stort antal olika karaktärer. När man väl i den krets av människor man umgås i blivit tilldelad sin roll är det väldigt svårt att ändra på denna. Dels medför rollindelningen en trygghet, man vet hur personerna runtomkring en kommer agera och reagera, men det är samtidigt detta fenomen som är grunden till det stiltje jag i bland kan uppleva. Personer, andra likväl som jag själv, beter sig oftast enligt sin vana och enligt sin roll i gruppen, och denna rytm kan stundtals medföra ett dödläge eller en känsla av brist på överraskning i en grupp människor man spenderar mycket tid med. Allt detta är förklarligt och förståeligt, och hur skulle man själv reagera om folk betedde sig  totalt olikt sig själva? Ett sådant beteende skulle resa bra många fler frågor än det skulle besvara och det skulle ställa till en hel del oreda, men vore det egentligen inte helt rätt att göra totalt oväntade saker? Att väcka sin sociala krets från den slentrianmässiga dvala den vanligtvis hasar runt i?

Dock är det så att det på gott och ont kan vara svårt att bryta sig ur den roll man hamnat i, oavsett om man söker ändra personlighet eller inte. För de flesta är det svårt att helt plötsligt gå från att vara en sorts person och tillhöra ett sorts fack, till att senare i stället sälla sig till ett annat. Det kan vara en fråga om klädstil, åsikter eller intressen - saker som kännetecknar en människa och som hjälper folk att skapa sig en bild av personen i fråga. Sådana personlighetsanvisningar ändras inte i en handvändning. Många kan nog anse att ett frivilligt byte av personlighet inte är värt det tumult det orsakar, alla frågor som ställs och all förvåning som visas. Detta är synd, men troligtvis tyvärr ett faktum och ett fenomen som tvingar folk att stanna kvar i den grupp man från första början tagit på sig eller fått.
Människan har helt enkelt otroligt svårt att bryta sina vanor, och hon är en vanestyrd varelse.

Jag tror att det är denna mänskliga företeelse som då och då kan göra det svårt för mig att hitta intressanta vinklar att berätta om skoldagen ur, och som gör att idétorkan gör sig påmind. För om allt under en dag skett precis så som förväntat och alla händelser, möten och kommentarer förflutit precis som de brukar - vad finns det då egentligen att skriva om?